Min föräldrar, dag 3
Mina föräldrar träffades i början av 80 talet. Fem barn fick de tillsammans, de gifte sig 1989. De hade inget kyrkligt bröllop, de gifte sig hemma i klassiska (vanliga) kläder. Inget stort och bara de närmaste närvarade vid bröllopet.
Sommaren 1999 berättade pappa för mig och mina två äldre syskon att de skulle skiljas, vi skulle flytta med mamma. Pappa bor fortfarande kvar i mitt barndomshem. Det är där jag trivs allra bäst, mitt favorit ställe.
Skilsmässan tog jag ganska hårt, men idag tycker jag att det va det bästa.
Mina föräldrar är fortfarande vänner och vi firar fortfarande jul tillsammans. Det är ju en tradition.
Under nästan hela 90 talet jobbade pappa i Norge och var bara hemma på helgerna. Jag satt alltid i fönstret på torsdagskvällarna och väntade ivrigt på pappa som snart dök upp på uppfarten. Det va jag och våran hund Dina som blev överlyckliga när pappa kom hem. De andra sov nästan alltid vid den tiden.
Jag ringde min pappa jämt, kunde hans norska nummer i huvudet och kan det än idag.
Min pappa kan allt, han hjälper alltid alla och sliter som tusan. Skäller på honom ibland och säger att han måste lugna ner sig lite. Han är ju ingen ungdom längre.
Han kanske aldrig visar sina känslor, men de få gånger han gör det lyser det i hans ögon. Att se honom med min systerdotter, hans första och enda barnbarn är som att se ett barn på julafton. Det är bara kärlek som lyser.
Jag är ärlig och säger att jag saknar min pappa varje dag. Skulle inte klara av att inte ha honom nära.
Min pappa är min hjälte.
Min mamma, hon vill alla väl. Hon är värre än pappa på att visa känslor, hon håller allt inom sig och vill inte att vi barn ska må dåligt eller veta hemska saker. Hon är den som är tyst.
Kramar och pussar får man alltid.
Hennes mat är underbart god. Hon gjorde alltid mat till ett helt kompani. Detta kompani var jag, mina syskon och våra vänner.
Just för tillfället har jag inte den bästa kontakten med min mor, men jag älskar henne och jag vet att hon älskar mig. Hon är och kommer alltid vara min mamma.
Sommaren 1999 berättade pappa för mig och mina två äldre syskon att de skulle skiljas, vi skulle flytta med mamma. Pappa bor fortfarande kvar i mitt barndomshem. Det är där jag trivs allra bäst, mitt favorit ställe.
Skilsmässan tog jag ganska hårt, men idag tycker jag att det va det bästa.
Mina föräldrar är fortfarande vänner och vi firar fortfarande jul tillsammans. Det är ju en tradition.
Under nästan hela 90 talet jobbade pappa i Norge och var bara hemma på helgerna. Jag satt alltid i fönstret på torsdagskvällarna och väntade ivrigt på pappa som snart dök upp på uppfarten. Det va jag och våran hund Dina som blev överlyckliga när pappa kom hem. De andra sov nästan alltid vid den tiden.
Jag ringde min pappa jämt, kunde hans norska nummer i huvudet och kan det än idag.
Min pappa kan allt, han hjälper alltid alla och sliter som tusan. Skäller på honom ibland och säger att han måste lugna ner sig lite. Han är ju ingen ungdom längre.
Han kanske aldrig visar sina känslor, men de få gånger han gör det lyser det i hans ögon. Att se honom med min systerdotter, hans första och enda barnbarn är som att se ett barn på julafton. Det är bara kärlek som lyser.
Jag är ärlig och säger att jag saknar min pappa varje dag. Skulle inte klara av att inte ha honom nära.
Min pappa är min hjälte.
Min mamma, hon vill alla väl. Hon är värre än pappa på att visa känslor, hon håller allt inom sig och vill inte att vi barn ska må dåligt eller veta hemska saker. Hon är den som är tyst.
Kramar och pussar får man alltid.
Hennes mat är underbart god. Hon gjorde alltid mat till ett helt kompani. Detta kompani var jag, mina syskon och våra vänner.
Just för tillfället har jag inte den bästa kontakten med min mor, men jag älskar henne och jag vet att hon älskar mig. Hon är och kommer alltid vara min mamma.
Kommentarer
Trackback
