myhomemystyle

Min första förälskelse träffade jag första gången när vi var små barn, på 80 talet. Hans mormor bodde granne med mig och jag var upp över öronen förälskad i honom, var faktiskt kär i honom i flera års tid.
Vi var aldrig tillsammans, jag frågade chans flera gånger men fick alltid ett nej.
Han bor i Örebro och vi träffades bara på lov när han var nere hos sin mormor eller jag var hos dom.
Nu är han bara en vän, en bästa väns storebror.

Min första kärlek jag hade var Peter. Vi träffades när jag gick mitt andra år på gymnasiet och han sitt första. Första dagen jag såg honom var när han kom in genom dörrarna till aulan, jag sa till en kompis att "han ska jag ha", ca 5 månader senare var han min. Vi va tillsammans ca 1 ½ år och strax innan min student tog det slut.
Vi hade ett bra förhållande, vi gjorde mycket ihop. Jag älskade hans familj och min familj älskade honom. Han var det bästa som hänt mig. Tyvärr såg jag inte det då och lät allt rinna ut i sanden.
Det var Peter som fick upp mina ögon för handbollen, jag hade ju turen att min bror spelade i samma handbollslag som honom. Jag var med på alla matcher, hemma som borta matcher. Jag kämpade för denna killen.

Efter Peter har jag haft några andra pojkvänner, den ena var värre än den andra och jag trodde ett tag att jag förtjänade dessa idioter. Synden straffar sig själv som man säger.
Sen träffade jag Daniel, vi köpte en lägenhet ihop i Floda. Vi hade det bra, trodde vi iallafall. Det förhållandet tog nyligen slut och jag sålde min halva av lägenheten och flyttade därifrån.
Min kärlek nu? Mig själv. Jag njuter av mitt singelliv och gör precis vad jag känner för.